14. I hope you´re all free wherever you might be.

Förra fredagen. Kväll och jag öppnar fönstret. Sval frisk luft mot ansiktet. "Tara kom hit och lyssna!" Jag hör årets första kvällsfågelkvitter. Så himla himla himla fint. Det tillsammans med en klar skymningshimmel utan moln gjorde allt så underbart. Och det var fredag, början på en helg som skulle bli så fin så fin. Älskar känslan. 
 
Igår. Sen morgon men samtidgt tidig förmiddag. Min bästa tid. Ser ett gammalt avsnitt av Dom kallar oss artiser med Markus Krunegård. Han är tidigt i sin solokarriär och tar tåget till Norrköping för att spela live på en skivaffär. Får världens bästa känsla i kroppen av det där 30 minuter långa klippet. Kanske är det för att Norrköping är något fint för mig. Kanske är det för att Markus Krunegård gör sånt man känner till musik. Kanske är det för att allt i livet stämde just där och då. 
 
För några timmar sen. Cyklandes på cykeln jag föraktar så starkt, men samtidigt är min bästa vän, nu med ny cykelkorg monterad och min favoritperson utan att jag ens visste om det. Hemåt. Skymning. Återigen fågelkvitter. Och jag fryser knappt. Känner mig pirrig över en idé som förhoppningsvis kommer överraska på ett bra sätt om några dagar. Inser att jag är ganska snål mot mig själv men att det faktiskt inte gör så mycket. Den pirriga känslan av att överraska någon är så mycket bättre än ny sminkborttagning från The body shop.
 
Fotografier., Skrivet. | |
Upp