Frida Godling

... är att någon gång som legitimerad sjuksköterska tappa strävan efter att se varje patient som en unik individ och sluta bry mig om den där omsorgen som inte kräver så mycket av mig men som gör så mycket för patienten. Att liksom "stänga av" och se jobbet som någonting som ska göras snarare än att finna glädjen i det. 

 

Idag hade vi ett seminarium om våra fältstudier där vi fick sitta i grupper om fyra och fyra och diskutera våra upplevelser och vad vi hade sett. I min grupp hade två stycken varit på sjukhus och två på äldreboende/korttidsboende. Det jag märkte under diskussionen var att allt jag hade att säga om min dag på den palliativa avdelningen endast var positiv medan de andra hade en mer varierande uppfattning om sin dag. På äldreboendet t.ex. hade upplevelsen inte alls varit bra. Det fick mig att fundera över om jag hade upplevt något fel, var min dag verkligen så bra som det hade känts efteråt?

 

Och ja, mina ynka timmar var verkligen så fina på den palliativa avdelningen och jag är så himla tacksam att det var det intrycket jag fick, att det var den placeringen jag fick. Såklart skiljer sig det alltid från boende till boende och avdelning till avdelning, men jag fick uppfattningen om att de flestas dag på boende var lite sämre än vi som var på sjukhus. Såklart skiljer sig både arbetsupgifter och ansvar från en avdelning på ett sjukhus till en avdelning på ett äldreboende men mycket av det mindre bra upplevelserna låg i hur personalen agerade, både sjuksköterskan och undersköterskorna. Till exempel att de inte var engagerade, att det mer verkade vara ett jobb som skulle göras. 

 

Så vill jag aldrig bli. Kanske är det så himla töntigt att jag kommer här och har pluggat ssk-programmet i en månad och markerar vad jag minsann hade gjort annorlunda än de som jobbat i 30 år. Men å andra sidan måste det väl få vara så också? Det jag ser nu, tidigt i min utbildning, vill jag lägga på minne för att sedan plocka fram och använda när jag är på praktik eller färdigutbildad. Och det är ju så att jag kan se saker utifrån, för jag har ju ingen egentlig erfarenhet av detta från innan, det är lätt att upptäcka de där små bristerna en gör utan att tänka på det.

 

Jag vill aldrig sluta bry mig, jag vill aldrig att mitt jobb ska bli något som bara måste bli avklarat. Förstår ni hur jag menar? Förvänta er en bunt av dessa inlägg nu i framtiden, tankar om vad som händer bara måste ut och jag tänker att det kan vara bra att dela med sig av dem. Ha det fint!